Så kom dagen. Jag kunde inte sova i natt. Blandade poddar i huvudet, mord med politiska paneler och mystiska försvinnanden med söndagsintervjuer. När jag vaknade var allting väldigt "Mördade Martin Wicklin Kristina Lugn i biblioteket med ett rep?" Jag var så nervös att jag var tvungen att tvinga i mig frukost. Tvinga i mig frukost, det har jag inte behövt göra sedan högstadiet. När man gick upp klockan sex eftersom man bodde längre bort än Masha och Björnen, duschade i en halvtimme eftersom lukt var farligt, satte sig i en minut vid köksbordet med sugande mage och stängda ögonlock eftersom man fortfarande sov. Övervägde fil. Och nu: tvinga i sig frukost. Som att tvinga sig att bada bubbelbad, tvinga sig att äta lösgodis, tvinga sig att sova mellan rena lakan. Jag åt två sportknäcke med lagrad Billinge och fancy marmelad som vi fick i julklapp av ett barn. Drack en stor kopp kaffe, det sista vi hade, och böjde mina ögonfransar. Det hjälpte en smula. "Alltså, ska vi någonstans?" Han har börjat sätta sig på overallen när den ligger på golvet, och vi tycker att det är svinintelligent. Kläderna fick han i present på sin namngivning och jag tänkte för mig själv "De där kan han på sin första inskolningsdag, om tusen dagar". Och fortare än någon kan säga "navelsträng" så var dagen här. Och allt gick förstås väldigt bra. För honom. Han gick runt och upptäckte alla rum och alla grejer. Lite senare åt vi lunch på stan med Joachim. Det har redan börjat, det där ofiltrerade kärleksflödet som uppstår när ett litet barn förstår att det är något stort på gång. Han kramas, han trycker sitt ansikte mot mitt, ler med helt nya muskler i sitt lilla ansikte. Och senare på kvällen, så tog han min hand i sin, la den mot sin kind, höll den framför sig och kysste den. Tänk att man får uppleva sådant. En pepparkaka efter maten. För vi älskar dig.
