Ett av knixen med att vara förälder är att man måste hantera det faktum att godis finns. Godis kommer inte sluta finnas. Och då gäller det att rusta de små för begäret. Jag tror inte på godisförbud, det exkluderar barnen i alla möjliga situationer och risken är stor, för att inte säga definitiv, att barnen blir besatta när de blir större. Vi har alla sett hur det går för de som inte fick gott som små: de flyger på tårtan först. Detta är i mitt fall en grov uppskattning då jag baserar mitt uttalande på en enda person. Men ändå. I går köpte en av döttrarna godis till de andra (själv vill hon bara ha popcorn och chips?) i FANTASTISKT FINA PÅSAR! Har ni sett! Samma storlek som förr i tiden! Helt små! Förra helgen stod jag framför godisväggen och hörde en mamma prata med sina fyraåriga döttrar. Ena dottern ville ha en bit till, men hon hade redan plockat så många bitar som hon fick. "Då får du byta ut en bit", sa mamman och jag lyssnade med mina beundraröron. Så här gör en del föräldrar, de säger ett exakt antal godisbitar som barnen får plocka till sig, och sedan är det bra. I slutet av kassan mötte jag mamman och döttrarna, och nu fick de se vilken typ av förälder jag är. Tjejerna tittade storögt på min påse som var så full att den inte kunde stängas. Jag berömde mamman som hanterade godissituationen så smart. "Själv köper jag arton kilo så att det blir tyst" Okej, tänkte väl hon. P.S. Sura tungor är det godaste som finns, och håller man inte med om det så borde man inte få rösta.
