"Du Malin… Får man fråga en sak? Det är INTE en pik och INTE kritik!!! (Läs nu med väldigt liten röst i huvudet) har er lilla kille napp fortfarande? Vår nyss fyllda 3-åring har det och han älskar ju den!!! Jag ser ju hur han njuter när han får snutta lite på den. Å gosa med sin diinglis tiger… Nu har vi bestämt att den bara får användas när man sover för mitt mammahjärta klarar inte av att ta av honom den. Jag mår dåligt av att tänka på hur förkrossad han skulle bli… Är jag sämst?" Svar: Ja, du är sämst. Om skalan är Sämst, Lite mer sämst, Mycket sämst och Jättesämst så är du SINNESSJUKT SÄMST. Och jag är mamman som slår dig i sämsthet. Eller så älskar vi våra små så mycket att nappknyck känns som kniven i ryggen. Det var så lätt med de tre första. Hård barsk övertygelse och bara RYCK. De var mellan två och tre år gamla. Och nu. En 3,5-åring. Vi är ju helt hopplösa. Och jag är inte ensam om att lida av poröst hjärta. Jag föreslog för Joachim att vi skulle lämna napparna när vi åker till Kolmården i sommar. "Jag tycker att det är lite tidigt" säger Joachim. Och jag tror att han skojar. Eller så gör han inte inte. Vi, och ni, måste sluta nu. Innan de fyller fyra ska nappen bort. På grund av något tandrelaterat. Tror jag. Han får bara ha den när han ska sova och när han har somnat går vi in och tar bort den. Så han har den i stort sett bara när han ska komma till ro. Men ändå. Det är dags nu. Det är så många olika känslor. Detta är min sista bebis. Mitt sista nappbarn, min sista blöjunge. När jag försökte med filt-sövning. Tanken är alltid så himla god. Sedan bjuder himlen sju miljarder kelvingrader och fåglar som övar skalor i ekens topp. Nappsug, inzoomat fångat av hans storebror.
