Det var en gång en mamma som hämtade sitt barn på förskolan och den gången gick det inte så bra. Hon var så glad och det var något som kom naturligt, men om hon inte kände det fullt ut så gjorde hon sig till. Hon hade arbetat på förskola och mött trötta och förbittrade föräldrar i kapprummet. Hennes barn skulle alltid känna att de var roliga att hämta. Barnet hade precis blivit tillsagd att städa i lekrummet. Men han ville göra en garnboll och det kan man inte börja med precis innan hämtning. Konflikten var redan planterad. Om detta visste mamman ingenting. Hon sa hej och möttes av frustration på golvet. En bok vältes och jaha, är det så vi ska ha det. Men mamman, hon hade fem barn. Fem barn, fem omgångar trots i vågor, fem generationer råd från livsmedelsverket och hur spädbarnet bör sova. Vi ska väl inte kalla henne blaserad men det mesta löser sig när man är på det femte. Hon säger städa. Han skjuter ut med hälarna över mattan. Hon säger städa nu. Han springer i väg och försvinner runt ett hörn i slutet av en lång korridor. Ler gör han dessutom. Hon vet, hon känner igen beteendet, men inte barnet. Det här kommer aldrig sluta med att han städar. Hon kan tända eld på världen och vråla, ingenting kommer hjälpa. Hur kan hon inte veta hur man gör? Har hon glömt eller har hon aldrig vetat?Vad gör man när ett barn inte gör som man säger? Och ursäkta dig, hade käftig uppsyn.Städa nu. Nej. Okej men då blir jag asförbannad. Okej. Till slut satt mamman på golvet och städade upp efter barnets lek. Och det var plus-plus. SMÅ PLUS-PLUS SKRIVNA MED VERSALER. Och vet ni hur man kan plocka upp små plus-plus? Det kan man inte. Mamman måst plocka dem mellan tumme och pekfingernagel. En i taget. Hon är så arg att hon vibrerar i blodet. Om du som läser inte vet hur vrede som pulserar känns så har du nog inte träffat ett barn som är ditt eget. Mamman kommer upp från golvet och hämtar barnet som gömmer sig i byggrummet. Sen säger hon till honom på skarpen vid hyllan. Och det ska man inte göra eftersom det är förnedrande för barnet. Men hon undrar, hon vill verkligen veta: vad är alternativet? Att bli arg på honom när de har kommit hem? Då har ju till och med hon glömt vad det handlade om. Och inte att förglömma: känslorna har gått över. Och hon har rätt till sina känslor. Trots att hon bara är en mamma gjord att trampa på. Han vann första ronden, så är det. Han slapp städa. Men nu är det hennes drag och nu blir det drag. Det blir ingen teve och ingen skärm när vi kommer hem. Jag är jättearg på dig. Han tittar ner i golvet, gnuggar sina små nävar i ögonen, nävar målade med tusch. Usch. Och sen kommer de ut på gården och det är oktober och det där vackra med hösten alla pratar om, det ser inte mamman och barnet. Det hänger ett moln över dem när mamman säger Jag tog bilen idag för jag tänkte att vi kunde åka och handla tillsammans, men nu blir det ingenting med det. Åh.Säger barnet då. Han säger åh precis som du läser det. Kursivt. Hon visste att det skulle bli så här. Hon visste att det skulle göra ont i hjärtat. På henne. Ångesten är stark och den tilltar. Han är bara ett barn, ett femårigt barn som inte vill städa. Men hon måste hålla linjen. Håll linjen. Håll linjen!Hjärtat gör ont när hon sätter barnet i bilstolen, när hon under tystnad spänner fast bältet, när hon stänger dörren, när hon sätter sig bakom ratten, när hon slår på Studio Ett: här ska det inte spelas popmusik och has roligt. Hela vägen hem slår hon sig över ryggen med piska, piskan viner vad gör väl det om hundra år. Han är så fin, tänk så ljuvlig han är. I nära tjugo år har hon varit en mamma. Det här är ingen särskild dag, ingenting står ut,men allt gör ont.
