Det var en varm försommarkväll när vi plockade bort skärmarna för de mest missanpassade. Tonåringarna. Vet ni förresten varför det heter tonåring? För att det blir flera TON tyngre att vara förälder. På vilket sätt? På alla sätt. Tro inte att det där med nattningar och brist på impulskontroll försvinner med åldern. En tonårings reaktion på uppfordringen "Nu ska du gå och lägga dig", skiljer sig blott lingvistiskt från tvååringens. Volymen är densamma, det utdragna förloppet likaså. Vägran lika fullskalig. Men vi tog deras teknik. Och hela huset sattes i gungning. Plötsligt befann vi oss i en dålig amerikansk tvålopera. De hade lagt beslag på en docka som ingen vill kännas av, en pojkdocka med kissande snopp och allt, som nu var huvudperson i ett diktat drama. Bellamy hette barnet och våra tonåringar var rivaliserande mammor som slogs om barnets tid. En av Bellamys mammor var djupt troende och plötsligt satt Bellamy i en korg på det vida havet, likt Moses, i väntan på räddning och frälsning. Dramat fortsatte hela vägen ut till studsmattan där katastrofen inträffade. Bellamy tappade huvudet. För så går det när mödrar slåss. Efter en timme var dramat över. Bellamys kropp låg under soffbordet, inget mera kiss ur den snoppen (eftersom slangen sitter fästad i huvudet.) Resten av kvällen var väldigt mycket så här: Lyckades behålla lugnet. Blev inte så rädd. Det här hade vi ganska roligt åt eftersom Bellamy passade så perfekt. Den här i badrummet, klockan 00:11, efter att vi sett Nightmare on Elm street och skulle borsta tänderna. Skrek.
