Jag vet att man inte ska låta sociala medier ljuga upp en bild som inte är sann. Att jag inte kan dra ett scrollfinger där folk har lagt upp sitt allra finaste och sedan tro att det är den samlade helheten. Klart att man lägger upp sitt finaste. Jag vill inte se någons fula. Jag vill inte se röriga diskbänkar och strössliga golv, det har jag hemma. Men när det gäller utomhus så går jag på allt. När folk, familjer vars mammor är mer eller mindre mellanstora på Instagram, lägger upp stories och bilder från deras dag utomhus så ser det så lätt ut. Jag kan också, tänker jag. För det borde inte vara svårt. Man går väl bara ut. Men så fort jag kommer ut så vill utomhus frysa ut mig. Frysa in mig. Frysa mig så att jag går in igen. Dit jag hör hemma. Jag pratar ju bara om det enkla livet! Inget dyrt, inget invecklat, inget långt bort. Bara ut till en skog och "vara." För ett par dagar sedan plockade jag in de tre yngsta barnen i bilen och åkte till vattnet. Men jag orkade inte fixa fikakorg eller grillkorv. Om jag försöker göra upp en vildeld i skogen så eldar jag upp hela Sverige. Och korvarna kommer ändå vara kalla inuti. Förstår ni? Hela landet står i lågor, ligger i aska, korven är rå och på en sten sitter mor och gråter. Så jag körde till Max drive in. "Nu får ni välja varsin grej, inga pommes frites för jag låtsas att det här inte är onyttigt." Sen kostade maten fyra hundra och det var pommes frites i hela kassen. För på Max har det aldrig någonsin blivit rätt. Om du säger "INTE målet" elva gånger så kommer de höra rätt tio gånger och sedan ge dig en hink med pommes frites vid betalningen. Är ni med på att det blir fel redan INNAN vi är i skogen? Vi åkte till det närmaste vattnet. Kändes obegåvat att köra bil till naturen. Jag hatar att ta bilen till utomhus. Som när folk från andra delar av Kalmar ställer sig utanför vårt hus för att rasta sin hund. Rasta där du bor. Eller ha inte hund i stan, jag vet inte. Vi satte oss ner på en filt, som är den fulaste vi har (och liten) och åt upp vår kasse med pommes frites. På grillplatsen ett par meter bort grillade utomhusmänniskor korv. Röken letade sig bort till oss, så jag blundade, tog ett djupt andetag att låtsades att det var jag som grillade iklädd funktionskläder. Så sad att sitta på en ful filt som är liten, med kalla pommes frites och jeans som jag också använder till fint. När maten var slut skulle utomhus börja. Det var kallt. Och blåsigt. Och fruktansvärt tråkigt. Ljuger alla om hur härligt de har det utomhus? Jag frös och frös och frös. Jag hade kängor och vinterjacka och dubbla tröjor och mössa och handskar, så skyll inte på mig. Jag vet ju att det finns familjer som är ute i flera timmar och har det friskt. Men vad gör de i alla de timmarna? Vem vill berätta? Får vi gå ut på bryggan? Nej. Jag tvingade barnen att gå i en halvcirkel runt platsen, sen hade det gått femtio minuter. Och även om regeln är "minst en timme" så orkade jag inte mer. Dessutom blev jag tvungen att kissa det yngsta barnet och jag har glömt hur man gör. Allt kiss kom på mig och honom, inte så mycket som ett droppigt stänk hamnade i naturen. Titta, vi hittade ett blekt kvinnolik i den skrämmande vassen med den våta öppningen. Trolig dödsorsak: leda, sa obducenten. Man ska inte vara arg ledsen och besviken på människor man inte känner. Men jag är arg ledsen och besviken på alla som gör instastories om utomhus.
