Helgfrukost. Först får han välling. (Vi låter våra barn välja själva när de ska sluta. Plötsligt en dag flyger en hand upp i luften, huvudet vrids åt sidan med snörpt mun. Och då vet man att man kan kasta flaskorna för all framtid. Man fäller en tår eller två, sedan börjar man genast fantisera om vad man ska göra med det tomma hyllutrymmet i köksskåpet. Som när barnen flyttar hemifrån och man börjar göra krukor. Man vill fylla det svarta hålet av sorg med något som man inbillar sig är likvärdigt.) När vällingen är uppsuttad får han ägg vid bordet. Eller Ge, som han säger. Vår äldsta vände också på orden, bytte plats på första och sista vokal och liknande. Jag vill att han ska bli stor och ta banklån och ha middagsbjudningar och titta på sena Aktuellt och sånt. Jag vill bara att han också fortsätter säga Ge. När ägget är slut får han ostrullar och kanske en macka och kanske yoghurt och rågpuffar. Efter ett tag hoppar han ner och grisar ner världen med sitt bröst. När tjugo minuter passerat återvänder han till bordet och äter upp en av sina äldre bröders frukost. Och på lördagarna kan ha tur: då kan det hända att nutellamackan inte ätits upp. Jag älskar att se hans min när det bruna guldet når tungan. Vad i helvete var det där? ser han ut att tänka. Sen zoomar han ut och faller i omedelbar njutkoma. Nyfriserat barn på väg till träningen. Dubbla stickade tröjor, vinterjacka och mössa. För så kallt är det att sitta still. Jag, en hård bänk och en god bok. Sen är han klar. På lördagskvällen tog jag med mig de här två och åkte till Växjö och Carl Stanley. Visst älskar jag bebisar, stundtals patologiskt besatt rentav. Men tonåringar, det är det bästa som finns. Om man passar sig. För passa sig måste man. Vi körde genom den stormiga skogen medan det skymde. Inne i bilen vrålade Eminem, K-pop, blandad hiphop och Journey. Så lycklig jag var vid min ratt med någon som heter Big Sean som sjunger att han "aint fucking with you", för att han har "a million trillion things I'd rather fuckin' do" i takt med regnets piskande slag mot vindrutan. Jag känner mig så ung och levande! Det här svänger ju! tänker jag om nästan all musik de utsätter mig för. Klart man hänger med! Jag gläds åt att jag är så öppen för deras värld. Sedan inser jag att jag, ännu en gång, tänkt att det "svänger" och att jag "hänger med." Och då kör jag genast av vägen i höjd med Hovmantorp, kraschar in i en tall och dör i ett sprakande inferno. Det kan jag gott ha när jag uttrycker mig så dumt. BOOMER. Om jag fick börja om min garderob helt: elva overaller och ingenting annat. Om något händer med den här gröna så hittar ni mig i ett hörn med knäna pressade in i ögonhålorna. Samtidigt i ett annat hörn. Vårt hem i tre ord: äckligt, jättesöta hörn och en random spetsbehå. Tjejer kan inte leka tre. För det kan ju killar. Jfr bild 1 och 2 i exemplet på sidan 187. Igår flyttade Jasmina runt alla sina möbler och bonade golven. Urban privilege. Jag tog disken och fick för mig att jag var med i Extrem makeover Home edition. Men idag börjar allting om. Och fläkten är fortfarande trasig och detta är inte en luktblogg. På kvällen gick vi till lekparken och upptäckte nyheter. Men först klättrade de upp i tornet. Och tog med sig det minsta barnet. Jag förmanade inte. Jag oroade mig inte. Jag stod kvar därnere. Och tog bilder. You've come a long way baby.
