"Hej Malin, Jag vet inte vart jag ska vända mig men jag vet att du är så klok och alltid kommer med så kloka råd. Jag är 28 år och en mamma till en flicka på 1,5 år. Jag har varit hemma med henne tills nu och vi har alltid stått varandra så nära. Hon har alltid krupit upp i min famn när hon blir ledsen, velat busa och kramas och nattningarna har alltid varit så mysiga. Pappan har också alltid fått natta och trösta och allt har varit frid och fröjd. Nu är jag gravid i v 32. Det har varit en tung graviditet men vi har klarat det bra hittills. Nu har jag börjat få kraftiga och onda sammandragningar och har blivit sjukskriven och får inte röra mig för mycket eller lyfta tungt (min dotter föddes för tidigt och det finns stor risk för att även denna bebis kommer för tidigt). Det här gör att jag inte kan lyfta min dotter längre. Jag kan inte natta som jag gjort tidigare och kan inte busa och leka på samma sett. Och min dotter har börjat rata mig. Nu är det bara pappa som ska trösta och när jag försöker springer hon bara ifrån mig, bara pappa ska natta och om han går blir hon hysterisk. Det här gör att jag fullständigt går sönder inuti. Jag vet inte vad jag ska göra och jag bara gråter och gråter. Jag förstår ju att hon inte gör det med flit och att det är klart att han är roligare än mig när jag är såhär. Och gråten gör det inte bättre, men jag blir så ledsen. Jag vill ha min lilla flicka tillbaka. Det känns som att jag har förlorat hennes kärlek och tillit för alltid och just nu kan jag inte alls glädjas åt bebisen i magen. Vad ska jag göra?" Svar: Först och främst ska du påminna dig själv på att du är höggravid och det innebär ett undantagstillstånd. Alla känslor du känner är förstärkta. Dessutom oroar du dig för din graviditet vilket gör att sinnena är på helspänn. När man är gravid är det okej att till och med bli ledsen när en myra springer ifrån en på stigen. Stå ut den tid som är kvar och så tar du nya tag när bebisen har kommit. Om du behöver gråta, så gråt. Och låt ingen förminska dina känslor. Låt din dotter välja sin pappa, se det som att pappan får någonting avundsvärt som du, hon och han kommer ha nytta av under en lång tid. I det här huset står Joachim väldigt högt i kurs. Senast i går fick jag höra från ett aningslöst litet barn att jag är nummer tre på kärleksskalan. Först tänkte jag "HAHA två losers kommer efter mig!" men sen kom jag på att jag är mamman och borde komma först. Men jag vet mitt värde som förälder och förstår att jag har fostrat självständiga ungar. Det finns en trygghet i det. Även om det någon gång kunde vara bra för egot att ha ett barn som håller fast i mitt ben och skriker. Du har inte förlorat hennes kärlek och tillit för alltid. Du har inte ens förlorat den för nu. Hon väljer kanske bara att satsa på en annan häst just nu. Kan ni inte ha lyxig egentid när du vilar i soffan och titta på film som hon får välja? Med tilltugg som hon får välja och som ni låtsas att du har varit i affären och handlat till henne? Ibland är det inte så dumt att köpa barn. Finns det någon som varit i samma situation och kan ge Emelie råd?
