"Hej Malin. Jag har en sak som jag funderar lite över. Från en femklöversmamma till en fyrklöversmamma. Våra äldsta ungar var väldigt idrottsintresserade och hade gott om fritidsaktiviteter. Nu är de utflugna och fortsätter sporta. Våra två sladdisar har inga fritidsaktiviteter alls. De har gott om vänner och rår sig så att säga på egen hand. De är inte minsta intresserade av något vi har föreslagit. Allt från olika sporter till kultur har föreslagits. Inget har nappats på. Allt så frid och fröjd. MEN många av våra vänner har ju veckorna fulla för sina telningar och åsikterna haglar från goda vänner hur mycket de våra missar. OCH hur mycket som inte kommer att kunna tas igen om de ångrar sig när de blir äldre. Så liten oro har smugits sig in i min hjärna. Gör vi fel som inte propsar? Borde vi ligga på lite mer? Hur gör ni med alla era? Har de många aktiviteter? Ska den spontana trädklättringen och fläng på cykeln skuffas undan någon dag i veckan för gitarrspelningar eller teaterskola? Vad tycker du? Med vänlig hälsning vilda 12 och 13 åringens mamma." Svar: Nu är ju tretton och fjorton inte de direkt lättövertalade åldrarna. Men överlag så tycker jag att barn ska tvingas till fritidsaktiviteter. Det behöver inte vara sport. En del hatar sport och det ska respekteras. Men det finns teater, musik, målning, schack, filmklubbar. Jag vågar påstå att det är livsviktigt för barn och unga att ha andra sammanhang som inte är kopplade till skolan. Vi vuxna har våra jobb och sedan går vi hem. Vi kan välja att göra jobbet till en viktig del av våra liv eller en plats dit vi går för att kunna betala räkningarna. Vi kan välja att tycka om våra kollegor och umgås med dem privat eller tycka att de är idioter som går bredvid oss på en daglig basis. Vi som är vuxna har, oavsett arbetssituation, möjlighet och makt att göra vad vi vill med våra liv när vi inte är på jobbet. Barnen har inte den lyxen. För ett barn är skolan hela livet och det sociala blir otroligt viktigt. Ett barn som har ett skitskollov har ett skitliv. Om man då har en ridklubb, ett lag, en förening, vad som helst, ett annat sammanhang. Där spånen från skolan inte existerar. Ett eget parallellt universum där rollen i klassen här helt oviktig, så tror jag att det kan rädda livet. Bokstavligt. Nu är dina barn så stora, nära varandra i åldern och har fler äldre syskon (samt har en engagerad och kärleksfull mamma), så jag tror inte att det går någon större nöd på dem, varken nu eller senare. (Tvinga dem att läsa böcker, det kommer de långt på) Men jag förstår din oro och du lyfter ett väldigt viktigt ämne. Och det här med att ångra sig senare. Ja, så kan man ju också leva livet. Frågan är ju bara hur man i förväg ska kunna gissa vad det är man eventuellt ska komma att ångra. Bäst att börja med badminton, ifall jag senare i livet vill tävla i OS.
