Jag hittar inte tidningen nu, men i senaste numret av Amelia läste jag ett frågebrev som gjorde mig ledsen. Jag försöker återge det jag minns. En kvinna berättade att hennes dotter bodde med sin sambo i en lägenhet men att hon tyckte att det var för dyrt och ville flytta tillbaka till sin mamma. Mammans dilemma var att hennes egen sambo (gissningsvis ej dotterns pappa) inte tyckte att det var en bra idé. Det fanns även ekonomiska farhågor. Mamman tyckte att dottern bodde så billigt i lägenheten, flyttade hon hem för att behöva göra mindre och betala mindre? Nu får man ju veta så lite i ett kort brev, som kanske dessutom har kortats av redaktionen av utrymmesskäl. Men ändå. Vem bryr sig om vad din sambo tycker? Det är ditt barn. Jag bryr mig inte om hur gammal hon är. Och om man är en ung tjej som har flyttat ihop med sin kille/tjej och vill flytta därifrån, tillbaka till sin mamma, ska vi gissa då att det inte handlar om pengar? Ska vi gissa att det ligger något annat, smärtsamt bakom? Att barnet ifråga behöver backa hem och tanka mammalukt? Barnskafferi är för livet. Man kan ha tusen bilder av hur livet ska bli sen när barnen är större. Och så händer något, och då finns man där. För det är dealen. Man ska alltid alltid alltid vara välkommen hem till mamma och/eller pappa. Tänk om varenda en av dem flyttar hem för att det ska bli billigare. Då kanske jag inte är så tvärsäker längre.
