Det finns inget kallare än att titta på fotboll. På onsdagar tränar sjuåringen, ganska mycket mot sin vilja, fotboll i en timme och en kvart. Han vill inte att jag åker iväg och gör ärenden under tiden. Stanna kvar ska jag göra. Med solstol, fårskinn (fan, förlåt fåret), tunn tröja, ulltröja, Joachims värsta vinterjacka, mössa, jeans och tjockstrumpor är jag rustad. I tolv grader. "Det bör räcka", tänker jag varje gång. Och varenda gång har jag fel. Jag fryser och fryser och fryser. Och det gör inte så mycket egentligen, jag är en kallperson som inte klarar av hetta. Men jag börjar alltid fundera inne i min luvgömma; hur är det nu, blir man sjuk av att frysa? Varför kan inte någon, en gång för ALLA(s skull), slå fast att man inte blir sjuk av att bli nedkyld? Är det en fråga om grader och tid? För om man går naken på Antarktis i en timme så dör man ju, av kylan. Men om man bara nästan dör, blir man inte sjuk då? Alltså bortsett från förfrusna fingrar som måste amputeras; blir man förkyld? I morse blev jag varse en nära livslång föräldramyt som jag inte ens visste att jag var drabbad av: Att klä barnen för varmt för tidigt och tro att man har sabbat för vintern. Ni vet; när man klär på dem både fleece och vinterjacka när det är tio grader ute. För "vad ska de då ha på sig när det är flera minus?" Men så funkar det ju inte. Om man är jättevarmt klädd på hösten så anpassar sig väl inte barnkroppen efter det? "Men det här barnet har ju frusit ihjäl!" "Ja, tyvärr." "Men barnet har ju både vinterkängor och fuskpolo och vinteroverall och mössa med öronlappar och har därtill bara varit ute och lekt på gården i en halvtimme." "Jo, men du förstår att barnets mamma vaskade alla de här kläderna i oktober." "Åh herregud, vissa borde inte få ha barn." Vilken himla himla dum föräldratanke. Var kommer den ifrån? Och vilka fler grejer går vi undermedvetet runt med? Medan ni funderar på det så kan ni väl läsa veckans kolumn som finns HÄR och som handlar om pengar och barn och så.
