"Är en imponerad läsare som älskar allt du skriver. Allt. Älskar också vad du tycker och resonerar och små detaljer du pekar ut som du hatar med fredagshusen. Helt enkelt lite kär i dig och vart senaste åren jag följt dig. Är själv 25, tvåbarnsmamma och gift med hus på landet. Haft depressioner (eller en lång tydligen) och blev tillslut utmattad förra året när minstingen var 8 mån. Jag gör mitt bästa och låter mig själv att inte va bäst ibland. Men det har vart kämpigt, fast samtidigt underbart, sen jag blev mamma. Älskar ju att ha ungar och vill så gärna ha fler. Speciellt när du lägger upp bilder på gosse... drar i livmodern. Förlåt För långt försnack, men en fråga också. HUR FAN KLARAR MAN 5 BARN? ge fil till lunch och inte försöka uppfostra, är det senaste jag snappat upp. Men liksom, tror du att alla helt ärligt klarar så många barn? Är du otroligt stresstålig? Är du en jäkel på organisera? Ja ja det finns en pappa också men just hur klarar man mammarollen? Hur gör du för att klara vardagen??" Svar: Jag tror att alla klarar fem barn, man klarar det man måste klara. Sedan kan man ju klara det "olika bra". Jag är en så otroligt mycket bättre fembarnsmamma än jag var tvåbarnsmamma. Mina äldsta är femton och tretton och så gott som självgående, borträknat lite tjat om ditt och datt. Dessutom hjälper de till med barnpass och diskmaskin. Att ha fem barn utspridda över femton år är en väldigt bra idé som jag varmt rekommenderar. Denna lyx är förunnat de unga, givetvis. Om man är 39 och har ett barn så blir det svårt att följa den planen. "Fil till lunch och ingen uppfostran" är en bok i föräldraskap jag borde skriva om inte tiden fattades mig. Jag tror som sagt inte på lagad mat. Om barnen har ätit på förskolan så måste man inte laga mat på eftermiddagen. Särskilt om du redan innan vet att de inte kommer röra maten. Och när det gäller uppfostran. Många (äldre) tolkade min text som att jag och min generation är lata och inte vill ta ansvar för barnen. Det var inte så jag menade och vår generation lägger, enligt min subjektiva uppfattning, ner mer tid på barnen. Många gånger eftersom vi drivs hårt av ångest och dåligt samvete. Som Jim Gaffigan säger: "I have more pictures of my kids than my father looked at me" Och trots att mina föräldrar jobbade mycket när jag var barn så känner jag mig inte ett dugg oälskad. Självklart ska barn ha gränser och bli "tillsagda", men det är så befriande att välja sina strider. "Det är lättare sagt än gjort", heter det. Ja, fast samtidigt inte. Försök! Försök att bara säga nej till farliga saker under en dag. Sedan är barn olika. Vårt fjärde barn har behövt ungefär en tillsägelse per år sedan han föddes. Så är inte allas barn. En del barn kräver oerhört mycket. Men desto viktigare då att inte ta varje grej. Och viktigast av allt i hela världen: Titta inte på ditt barn och undra vilken planet det kommer ifrån. Barnet kommer från dig men kanske inte alltid är som du. Acceptera alltid ditt barn precis som det är. Ingenting du gör kommer någonsin förändra ditt barns karaktär eller personlighet eller läggning. Acceptera, acceptera, acceptera. Och förlåt dig själv. Och säg förlåt. Och läs bok varje kväll och säg att du älskar. Att vara mamma för femte gången: jättelätt. Kruxet: man måste vara mamma till fyra barn innan man kan vara en bra fembarnsmamma. En väldigt bra mamma jag känner: Jasmina. Egentligen får man inte ha leran på golvet eftersom den fastnar i strumporna och allt annat tyg i hela världen. Men ändå. En stund senare körde Loa över Monas verk med sin gåstol. Men can't drive.
