Det är inte mycket bebis med den här bebisen alltså. Och för ett par dagar sedan klättrade han ut ur sin spjälsäng. Och om vi trodde att det var en engångsgrej så trodde vi fel, för dagen efter gjorde han om det. Och slog sig. Så då panikkastade vi ut spjälsängen. För sista gången. Aldrig mer. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Bara när vi får barnbarn. Annars aldrig. Aldrig ska jag ligga i min säng och höra ljudet av de där träkulorna som slås mot varandra. Joachim grävde fram den lilla utdragssängen från under pingisbordet. Jag torkade med lite såpa och bäddade rent. När det var dags för läggning så blev det kulturchock direkt. Hans kultur är ju att vara inspärrad. Utdragssängen från femtiotalets kultur är att vara urhoppningsbar. När jag hade gått in med honom den tjugonde gången så tröttnade han och somnade. Och idag. Bara fyra uppspringningar. Fyra. JAG springer upp fyra gånger när jag har gått och lagt mig. Visst är det skönt när livet är enkelt istället för jobbigt. Visst är det bekvämt att lagd unge ligger istället för ett evigt rännande fram och tillbaka. Men ändå. Vem är jag när det inte är svettigt? Nu ska sängen till mosters älskling istället. Och hon älskar gult. Och hon som blir sjutton har varit i Stockholm i över en vecka. Med sitt kompisgäng. I en stuga. Och han som blir elva har varit på fotbollscup och sovit borta hela helgen. Alla bara lämnar mig. Klättrar ut ur möbler, åker till huvudstäder. Och detta är bara början. Mentala och digitala bilder. Som lök på laxen så är de alldeles härliga mot varandra. Så att det ska bli extra rödögt att tänka på att jag bara har dem till låns och yadayada.
