Han är en hylla kort, det minsta barnet. Allting i en hög. Jag ville hitta en liten begagnad hylla men kammade noll. Gick igenom alla säljsajter och grupper på Facebook. Gjorde till och med en efterlysning. Jag vet att den hyllan jag vill ha är en sådan som ingen annan vill ha. Jag vet att alla radhusägare i hela Sverige har denna hylla i sitt garage. Jag vet att de har tänkt kasta den på tippen sedan 1993, men det blir helt enkelt inte av. De hatar hyllan. Kvinnor som heter Britt har skiljt sig från män som heter Ove för att Ove aldrig kopplade på släpet och gjorde lite jävla nytta. MEN OKEJ. Behåll hyllan. Slipp denna win-win-situationen sänd från ovan. Hoppas att ni slår tårna i den. Hoppas att smärta uppstår. Så här känner jag när människor inte gör livet enkelt för främlingen som är jag. I lördags tog jag en sväng förbi Stadsmissionen men hittade bara skåp. Men så efter utvecklingssamtalet i måndags, när det var tio minuter före stängning, så åkte jag och äldsta dottern till Röda korsets Kupan. Och där stod den. Den lilla hyllan som gör stor skillnad. Britt och Oves hylla är äntligen min!
