Idag tog jullovet slut för alla utom två. Sorgligt men också SÅ FRUKTANSVÄRT SKÖNT. För detta dåliga samvete över att leva med fem vampyrbarn som brinner upp av utomhusluft och solsken. Igår sparkade jag ut de två tonåringarna eftersom solen var framme i en timme. "Ni ska ut i solen om det så är det sista jag gör" "Varför" "DÄRFÖR" "SKRIK INTE ÅT MIG FÖR DÅ SKRIKER JAG TILLBAKA" *Lägger om till väs* "Ut, nu" För ett par dagar sedan fick vi med oss fyra av fem till länsmuseet. Mitt första förslag var simhallen, men då lät Joachim såhär: "Inte det, snälla, jag går med på vad som helst, men inte det" Jag har sagt det förut och jag lär säga det igen: Det fanns alltså en tid när jag trodde att jag skulle ha skötväskan fäst i de där hållarna. Vilken idiot. Någon gång i mitt liv ska jag ha en moped. Och det ska inte vara någon himla vespa som tror att den är något. Det ska vara en sån här! Helt opretentiös ska den susa omkring. Men den får inte gå på bensin. Jag vill inte lukta som om jag är fjorton och har åkt bakom någon hångelkille genom skogen. Tjugofem år senare är det bara den här hångelkillen som gäller. Jag älskar många saker med Joachim. En av dem är att om han får ett besökskort med klämma så sätter han det synligt på tröjan. Precis som man ska. Precis som det är tänkt. Jag lägger ner det i skötväskan och glömmer att lämna tillbaka det. Yin och Yang. "Fick jag inget fika?" "Nej, pengarna räckte inte. Vänj dig."
