Han är nu två år, nio månader och fyra dagar. Jag har, det senaste året, tänkt att snart är det dags för mig att kunna bli arg på honom. Men det går inte. I förrgår plockade han upp en sten stor som en valnöt och jag såg på honom att han ville kasta den in i garaget. "Nej, du kastar inte stenen" sa jag allvarligt och tydligt. Men han gjorde det ändå. Han kastade den och började direkt springa därifrån. Eftersom han är två år, nio månader och fyra dagar så hinner jag ifatt honom efter tre meter. Jag sätter mig på knä, som man ska. Håller honom i överarmarna (vet inte om man ska det) och säger med djup allvarlig röst: "Så får man inte göra, så gör du aldrig igen" Jag släpper honom, han skäms i en så liten stund att den inte är mätbar och fortsätter med sitt bekymmersfria liv. Det enda jag kunde tänka var hur söt han är. När han tänkte på att kasta stenen: Herregud så söt. När jag sa till honom att inte kasta stenen: Herregud så söt. När han kastade stenen och flydde: Herregud så söt. När jag sa till honom på skarpen: Herregud så söt, jag orkar inte. Jag kan inte bli äkta arg på honom. Jag kan bara bli arg på det teoretiska planet. Jag blir akademiskt arg i de situationer där mitt förnuft säger mig att jag måste peta in en tillsägning. Känner ni igen det här? Beror det på att han är nummer fyra? Beror det på att jag är 36 nu och var 25 och 27 och 31 när de andra var i hans ålder? Eller beror det på att han är så söt?
