Hon klippte pixie och färgade blått. Att se henne se på sig själv i spegeln blev för mycket. Så jag började gråta. Hos frisören. Att färga håret, att klippa kort. Det är inget statement. Hon vill ha det såhär för att det är snyggt. För att hon inte vill ha håret i ansiktet, bakom öronen eller i nacken. Att det skulle vara coolare med färgat hår eller att man är mer speciell för att man har kort hår, en vågad frisyr, det är ju bara löjligt. Att kalla de som har långt ofixat hår för fega och grå är så dumt. Hela poängen är ju att man ska få se ut precis som man vill, och att det är personligheten som avgör vem du är. Att det är ditt snälla hjärta som ger dig färg. Personen på bilden skulle kunna ha en påse på huvudet och ändå vara finast i stan eftersom hon alltid tänker på andra och sätter andra människors väl framför sitt eget. Hon kan svara sin tjatiga bror lite halvsnäsigt och må dåligt över det när hon ska gå och lägga sig på kvällen en hel dag senare. Jag försöker förklara att han glömde det efter en sekund. Men hon mår dåligt. Om jag skulle bekymra mig över allt snäsigt jag sysslade med finge jag ta tjänstledigt. Jag vet att det är sentimentalt att prata så om sitt eget barn eftersom alla mammor har de finaste och mest godhjärtade ungarna. Men, min blogg, min unge. Min lilla blå.
