Sedan Gosse vaknat, ätit, somnat och jag hunnit jobba av det jag skulle så åkte vi till Jasmina och hennes barnaspring. Mona var så fin i tofs och åt morot. Vi har lekt att hon är katt och jag är mus och Gosse är hund. Sedan lekte vi att Gosse var Bananmonstret. Han fattade ingenting förstås, men det var kul ändå. Jasmina hjälpte till att söva. Det är skönt med en famn som inte luktar mjölk, tycker Gosse. Jag är så trött på strumpbyxor. Den där sömmen vid tårna som alltid hamnar under, det är som mild tortyr minus mild. Och "passformen" som slingrar sig upp mot skrevet för att slutligen spåra ur som en Picassotavla av obehag. Idag hade jag för Jasminas skull på mig skorna som hon tycker är grisfula. Men någons grisful är någons munsbit. Och hon också. Oh, how she loves me ändå. Bärandet som gör mig sned och ond. Men att bära honom på mitten av min kropp är ju bara dumt. Älskar påkallandet från vaggan. Får jag komma upp nu, tack. "SLÄPP, jag kan hålla honom själv" Okej, vi sitter en halv millimeter bort med armarna i utskjutarposition. Men "håll själv" du. Trots att han är så liten så blir det alltid lite extra roligt när pappa kommer hem. Vad är det med bebisar allvarligt talat? Så svekfullt. Som om han har haft tråkigt och apatiskt med mamma hela dagen och HEJ DÄR KOMMER PAPPA, NU SKA JAG LARMA OCH GÖRA MIG TILL SAMT VARA SÖTARE ÄN INNAN.
