I min nya röda jacka som jag köpte för att jag såg den på mitt elvaåriga gudbarn klev jag in på mitt sjuttonåriga barns skola för utvecklingssamtal. "Skäms du för mig när jag har min nya jacka?" frågade jag honom innan vi åkte. Det gjorde han väl inte men han tyckte att jackan "mer än att se ut som en jacka såg ut som en installation Kim Kardashian skulle ha på sig på röda mattan.""TAGET", kvittrade jag och sedan åkte vi och när vi hade åkt så körde jag fel och sen kom vi lite sent men sen var tiden fel och det var inte mitt fel, vet ni hur ofta jag får känna den känslan? I min nya röda puffiga jacka njöt jag av att ha rätt där andra hade fel och sedan hade vi ett snabbt litet samtal och sedan åkte vi hem igen. Läraren försökte stoppa oss i dörren eftersom det hade blivit fel med tiderna men så lätt kommer han inte undan. "Men om de andra är en no show så kan vi ju börja med vårt samtal och se hur det går", sa jag och satte foten i dörren och pratade lite engelska eftersom läraren är född där och eftersom jag tänker att han känner sig lite hemma om jag säger saker som No show. Jag sa inte att vi måste ha samtalet nu eftersom jag har tvättat håret och sminkat mig och det ska inte vaskas. *Som ni påpekade så missade jag att berätta vilken bok jag hittade på Stadsmissionen. Boken om Vilda bebin har vi läst sönder och samman men jag har längtat efter boken där han får en hund. Vilda bebin är inte en bok, det är en filosofi, det är en livsstil. Det är det lilla barnets livsstil, men mer än något annat så är det mammans livsstil. Mammans utsatthet, hennes trötta hår, så less att hon knappt orkar lyfta fötterna när hon rör sig i huset. När jag är i vilda bebins värld så hör jag mammans hasande fötter mot golvet, jag vet exakt hur många veckor det har gått sedan hon tvättade den där morgonrocken. Det var nog inte så här hon tänkte sig livet. Ingen som tänker något om sitt liv får det de vill och får de det så blir det ändå inte som de trodde. Jag tillexempel, jag fick på PRICKEN det liv jag ville ha och det är ingenting som jag hade tänkt mig, det är bättre och sämre på samma gång. Vilda bebins mamma är ensam, hennes ansikte är alla trötta, oroliga och snudd på apatiska mammors ansikte. Men allra mest är hon kärlek. Kärlek är allt hon har. Hon kastar kaffet bakåt och klarar en dag till med sitt barn som inte blev som det där barnet hon hade tänkt sig. Hon hade drömt om en bebis som jollrar, sitter med klossar på golvet. Istället fick hon ett spattigt sprättbarn som letar efter dumma sätt att dö på. När kvällen är sen och mamman lämnar disken för kudden tänker hon att han lever ju i alla fall. Vilda bebin är inte vild i sömnen. När han ligger där med sitt stolliga dödsföraktande huvud på kudden så ser han ut som ett jollrande klossbarn. Herregud så vacker han är. Mamman gråter, hon passar på att gråta av både glädje och utmattning. Var är vilda bebins pappa? Jag hatar honom. Har hon köpt huset i skogen eller hyr hon det av en bonde? Hur gick det för henne sen? Träffade hon en mysig man att dela lilla livet med? Fick hon fler barn? När Vilda bebin skrevs var han kanske ett år och lite till? Jag vet att ni inte vill höra det här men det har gått trettioett år. Vilda bebin är på det trettiosjätte vilda året. Ibland tänker jag på honom. Men all annan tid tänker jag på hans mor.
