Jag älskar den här bilden. Den är så förr i tiden. Förr i tiden när det var 70-tal och mammorna rökte (eftersom det inte var onyttigt då), åt bullar på rutiga filten (inte för många, för mammabantning fanns då också), hade termosar med kaffe och var inte hysteriska med barnen. Barnen fick vara nakna, kissa där de stod och lärde sig att simma genom att bara gå ut i vattnet och prova. Detta är mina fördomar om mammaskapet förr i tiden. För fyrtio år sedan. Kanske var mammorna lika livrädda som vi är idag. Eller så blir varje generation lite mer orolig. Kanske kommer våra barn vara ÄNNU räddare när de blir föräldrar. Kan man bli räddare än livrädd? Kommer våra barn ens ha ett hav att doppa sina barn i? Klär ni på era barn kläder när de ska bada? Långa badbyxor och långärmad badtröja, keps med tyg ner på ryggen och badtofflor som går upp en bit på benet. Och solglasögon. "Vänta älskling, jag ska bara tömma poolen på vatten, sen kan du bada säkert" Jag dummar mig, det är bra att föräldrar är rädda om sina barn. Det är bara det att jag drömmer om det enkla och orädda livet. Ett föräldraskap där man inte tänker "ÅH NEJ ETT HOTFULLT HOT" fem gånger i kvarten. När vi gick hem från badet idag låg det förresten en huggorm och tittade på oss i ett buskage. Han hade inte ens vett att ringla iväg när vi stod på en skollinjals avstånd och pratade om honom. Han bara låg kvar och stirrade. Vilket stört beteende allvarligt talat. Ett år senare. Han är här och han kryper, ställer sig vid soffbordet, går sidledes, har tre tänder, vinkar, vet vad som är ajabaja och tycker att syskon är jordens salt, roligare än allt.
