Ibland jobbar jag hos Jasmina. Ibland får jag mycket gjort, ibland får jag inget gjort. Man har ju så otroligt mycket att prata om, det är så trist att man ska behöva ha ett jobb och sköta det och behålla det. Pass på för att jag nu kommer fråga er om ni känner igen er. Man ska äntligen träffa någon som man inte har sett på länge. I sitt mentala lilla gömsle har man laddat ner oändliga mängder data. Frågor man ska ställa, hemligheter man ska berätta om, livsviktiga ämnen att ta upp, fåniga ämnen att ta upp. Så är dagen kommen. Återseendet! Nu jävlar. Och plötsligt står man och tittar på sin vän som om hon var en brevbärare man sprungit på i porten. Hej på dig hur är det med mamma och pappa Alldeles stelt och inget flöde och inga saftiga grejer. Bara torrt och vi stapplar fram. Man vill ju komma direkt till "A PRECIS LIKSOM!" vidare till "och sen ba och jag ba och då ba." Men det känns som om vi svävar i luften, nosar varandra där bak som försiktiga vovvar. Jaja, sen blev det i alla fall mat. Och eftersom det godaste efter Malinsallad, färska vårrullar, inte finns i Kalmar längre, så serverade Jasmina sina egna. Till detta tittade vi på Kronofogden knackar på. Men det var inget bra avsnitt för ingen fick skylla sig själv, ingen var dum, ingen bråkade. Alla var helt "Här, ta mina barns sparpengar" och sånt. Så rullarna fastande lite i halsen och så blev det ännu mindre sagt. Men skrev gjorde jag! Som en vovve som svävar i luften och nosar i sin egen bak, gillar det den känner och skriver ner det.
