Hej, Joachims sambo heter jag. Nu är vi en saftig bit in i årstiden då jag slutar hälsa på folk. Eftersom de har mössa. Eftersom jag inte känner igen folk i mössa. Kuk i hatt, det går bra, men nerdragna mössor så att man inte ens ser brynen, jag förstår inte hur andra gör. En enkel lösning är givetvis att hälsa på alla, men det gör man ju inte. Om man inte är Hej Kristers fru heter jag. Och även om jag skulle hälsa så vill jag ju utropa ett extra lyckligt HEJ! när jag springer på någon som förtjänar en skräddarsydd hälsning. Som idag, när jag sprang på min psykologilärare från högskoletiden som utspelade sig innan jag kom in på mitt program. Hon hade mössa, men vi var inomhus och ljuset var ljust, så det gick bra. Men det var roligt, för jag var så himla dålig på att plugga psykologi. Jag minns att jag skulle lämna in en uppgift om Freud och Maslov, eller var det Skinner? Det spelar ingen roll, jag minns bara att det inte gick så bra. Eftersom jag inte höll mig till uppgiften. Om plugga psykologi var så här från föreläsning nummer ett: "Vad tror ni att den här knepige jäveln har varit med om? Malin, några teorier?" "Hans mamma ammade honom för länge?" "Det var den sämsta gissningen sedan Freud halkade. Någon annan?" Men psykologi är att läsa jättemycket teori innan man får ansvara för bekymrade människors mörkaste innanmäte. Synd. De skulle nog få lite mer rock n' roll-lösningar annars. Så där satt jag med min uppgift och började skriva, planlöst. Jag skrev och skrev och skrev. Det var Freud och Skinner och de hade hyrt en stuga ihop. Det var mysigt och de drack te och pratade om sina olika teorier, tänk "kivades kärleksfullt." Jag borde stannat upp i min beskrivning av vad de två männen tyckte om varandra i sina slitna fåtöljer med sina rykande koppar och what not och insett; jag ska skriva. För det var ju det jag ville göra. Skriva, alternativt hoppa över Freud och gå direkt till Radiopsykologen i P1 och ha som jobb att ljuda ett inkännande "mm" på rätt ställe och fråga patienten vad som händer när hon ser sig själv som ett litet flickebarn, och dylikt. Det var trevligt att träffa psykologiläraren idag, det var det, men jag försöker alltid tränga igenom hennes blick och utröna om hon minns min text. Om hon på insidan drar rysliga slutsatser om mina tidiga år, om hon undrar vad som händer med mig när jag ser mig själv som ett litet flickebarn.